”Jag har inte varit här på många år”.
Kerstin står med armarna om sig och blickar ut över myren. Ser sig omkring, försöker att hitta och känna igen.
Hon ser ut över den plats som för henne varit av stor betydelse.
En plats förknippad med minnen, med kärlek.
Doften av hjortron går att förnimma i luften och på avstånd hörs storspovens drill.
Solen bäddar ett varmt sken över landskapet och marken är gungande mjuk under oss.
Och allt det som vi annars skulle uppleva som något vackert känns bara fel och bisarrt.
Bisarrt därför att det beblandas med en så felaktig miljö. Med det aldrig tystnande ljudet från vindkraftverken. Vindkraftverken som reser sig som vita skelett ur mossen.
Skuggorna kastas hätskt över det förr så stilla landskapet och i horisonten ser vi bländande, blinkande ljus.
Ungefär 150 vindsnurror är redan resta i trakterna runtom men det finns en önskan om att utöka detta till 250 stycken.
250…
Vi ser landskapsbilder som för alltid blivit förstörda. Natthimlar som aldrig mer kommer kunna svepa sitt lugnande, mörka himlatäcke över oss. Tystnaden kommer bli allt svårare att finna. Horisonter kommer för alltid vara brutna.
Det knyter sig i magen medan vi betraktar Kerstin. Tänker att det lika gärna kunnat vara våra marker, våra kraftplatser och älskade ställen som gått förlorade.
”Den var så speciell, så… magisk den här platsen”, berättar hon medan hon letar sig tillbaka till det som varit. ”Det var så mycket gammal skog att det var som att gå in i vildmarken. Då fanns inga vägar, utan man fick gå bra länge innan man tog sig hit. Men hit tog vi oss för att plocka hjortron. För att sitta på pass. För att elda, fika och umgås. Här satt vi och pratade om stort och om smått. Och här såg jag den största älgtjur jag någonsin sett, med en så ståtlig krona. Jag minns hur jag vinkade åt honom och sa hejdå innan han försvann in i skogen.”
På den här myren finns delar av Kerstins liv.
Minnen vilar bland ängsull och vattenblänk.
Svunna tider från släktens historia ligger slumrande bland rötter och torv.
Här gick korna, fåren och getterna på vall under somrarna. Här bodde familjens piga ute på fäbodvallen tillsammans med djuren. För att vakta och ta om hand. För att förädla mjölken till ost och smör. Och en bit bakom det lilla huset fanns kallkällan med det allra klaraste vatten.
När vi i början pratade om den här platsen var Kerstin tydlig med att hon aldrig mer kommer åka dit. Vänner och bekanta som varit där har också avrått henne från det.
”Åk inte dit”, har de sagt. För de vet ju. De har sett vad myrarna och skogarna nu förvandlats till.
Men för den här bildens skull återvände Kerstin nu till myren.
För att tillåta sig att ställas inför sanningen så som den ser ut.
Vi visste alla att det skulle kännas tungt att åka hit. Men att det var så illa hade vi inte kunnat föreställa oss.
Det är så förtvivlat smärtsamt.
Smärtsamt att bevittna hur man så lättvindigt kan förstöra myrar som tagit tusentals år på sig att bli till.
Inom loppet av några år ligger delar av den förr orörda marken nu uppfläkt, medan bergkross och elkablar ringlar sig i utgrävningarna som löper fram som stora sår mellan vindkraftverken.
De stora, djupa spåren som maskinerna lämnat efter sig bär hinnor av oljespill i vattenblänket.
Och vart man än vänder blicken står en vindsnurra.
Våran idé var att ta en bild utan vindkraft i bakgrunden, men det gick inte att få till. Det fanns inget utrymme stort nog som skapade en ren bakgrund.
Det är sent när vi tar de sista bilderna.
Solen har hunnit gå ner.
Det är snart natt.
Kylan letar sig in under skinnet. En kyla som sprider sig utifrån och in. Och blandas med nånting annat lika kallt.
Det är under tystnad vi går därifrån.
Kerstin sätter sig i bilen utan att låta någon sista blick falla över myren.
Det här var hennes avsked.
Hit återvänder hon aldrig mer.
För det finns inte längre något att återvända till.
Jag känner så med Kerstin. Naturen är helt förstörd i så enorma områden. Den som inte bor eller har bott nära en vindpark förstår inte detta. Då man inte kan sitta ute på altanen om det blåser för det dånar från verken.
Och all denna förstörelse för att utländska investerare ska tjäna pengar på vår natur.
Och vad händer om 20-25 år när verken inte fungerar längre? Vem kommer att montera ner verken? Återställa och ta bort all betong? Tror ni att de utländska investerarna är villiga att göra det? Att holländska pensionsfonder kommer hit för att montera ner verken?
Nej det blir nog återigen vi skattebetalare som får subventionera detta.
Vi ska vara så rädda om kungsörnar, ja om alla rovfåglar så att ingen ens får bygga en vedbod eller ett utedass, där de har sina flyktstråk, vi får heller inte vräka de fladdermöss som flyttat in på våra vindar, det har naturvårdsverket varit väldigt noga med. Nu verkar det som om inget har något värde, gammelskogen som skogsstyrelsen och naturvårdsverket har värnat om för den biologiska mångfalden, får nu stryka på foten, allt i klimathysterins namn. Nu ska det tillverkas grön el, så det sätts upp vindkraftverk i parti och minut, elen blir bara dyrare och dyrare, för naturligtvis så är det vi folket som ska bekosta detta förbaskade elände, som inte ens ger tillräcklig effekt för industrin och har resulterat i att vi fått en el-kris, till kommande vinter varnar svenska kraftnät för elransonering.
De styrande har inte lärt sig ett enda dugg, de är blinda för vad som skett i Tyskland, där de nu har den dyraste el de någonsin haft, snurrorna ger inte tillräckligt med el när det är kallt och ändå har inte Tyskland den kyla som Sverige kan prestera under vinterhalvåret. I Tyskland har de dragit igång på alla kolkraftverk, dem som de borde fasat ut för miljöns skull men som nu måste gå tack vare att de stängt ner kärnkraften, de har ett verk kvar men det ska också läggas ned. Industrin varnar och säger att det kommer inte att fungera, ni måste fortsätta med kärnkraften annars är det kört för Tyskland. Fast våra styrande förstår inte detta, de kan inte ta in i huvudet att vindkraft är och förblir den mest värdelösa elproducent som finns, den och solkraften, kan ta varandra i hand, för när det är som kallast så är det vindstilla och solen lyser med sin frånvaro.
Jag önskar att man kunde ställa dessa miljömuppar till svars inför skranket, som ställer till vårt en gång så fina land så ini norden, att det aldrig kommer att bli sig likt igen, men de som bygger vindkraften säger att det är inga problem när vi tagit ner verken så kan ni plantera skog igen. Hur då när de tar bort all möjlighet till att det ska växa igen, dels med dessa gigantiska cementfundament under jorden, de som skulle räckt till 30 villor per fundament och dels med utdikningen av våra myrar, de som förser skogen med vatten även när det inte kommer något regn. Ibland så tänker jag att det är tur jag är gammal och förhoppningsvis hinner jag dö, innan de förstört allt liv i sin iver att vara miljövänliga och klimatsmarta, de som inte ens har så pass mycken utbildning, att de skulle platsa på den vanliga arbetsmarknaden.
Hur tror de att de ska klara av detta, det är en ren och skär utopi, så länge vi har styrande som inte klarar av att tänka längre än näsan räcker, man må tycka vad man vill men jag är helt säker på att kärnkraften hade varit det enda rätta att fortsätta med, för där går forskningen framåt och den är en ren energi och vi hade kunnat fortsätta bygga om vår industri till eldrift utan att vi måste ransonera elen. Vi hade kunnat fasa ut vår fordonsflotta till el-bilar, där det var möjligt men även där har de glömt något väldigt viktigt, för vi har stora skogar mil på mil med bara skog, vart laddar man bilen där ingen el är framdragen, fast så långt kan de inte tänka de som bestämmer. Sen anser jag att det inte är försvarbart att skrota något som det inte är något fel på, för att inköpa en el-bil när de köpt en ny bränslebil i fjol, allt i miljöns namn, jag vet nog vems namn det är, det är då inte miljö snarare mammon.
Nu blir jag orolig ….. hur ser mina hjortron myrar ut. ???? Platser som jag besökt sen 1967. Finns de överhuvudtaget kvar? Mitt hjärta gråter.
It is now the World over.. ”Money Talks” & Money is ”The Route of all Evil”. Money is ripping our World apart.
With Money It seems that any-thing can be done but not used for the Good of our World.
Beware. Nature the World over is starting to fight back and we have brought It upon ourselves.