I måndags var vi i Hammarstrand på ett öppet möte om bland annat vindkraft.
Föreläsaren hade en positiv inställning till vindkraften som denne ville förmedla, men det var tydligt att majoriteten av åhörarna var av annan åsikt.
Att se så många samlas för att lyfta sina röster och ställa sig upp för det vi tror på, ja det gav styrka och värme i hjärtat.
Så tack!
Vill också passa på att dela med oss av en text vi fick efter mötet:
Reflektioner från mötet angående vindkraft i Hammarstrand 21 mars.
Jag frågade mig själv varför man överhuvudtaget ska gå på ett sådant möte, roligare saker finns ju att göra. Helst skulle man bara vilja kunna luta sig tillbaka och lita på de folkvalda. Den starkaste anledningen till att gå är nog att man känner hot från alla möjliga håll. Något som betyder mycket håller på att gå förlorat, och misstron mot att politikerna tar rätt beslut, då man med historien som bakgrund vet att insikter alltför ofta kommer för sent eller visat sig felaktiga, gör att man helt enkelt inte kan slappna av.
Efter ett velande hit och dit med bland annat farhågor om hur jag ska kunna tackla den förväntade propagandan för vindkraft, bestämmer jag mig samma dag för att åka ändå.
Med neutrala förväntningar styrde jag kosan mot Hammarstrand och väl framme, 25 minuter före utsatt tid, satte jag mig i hotellfoajén med säkert avstånd från en grupp som jag tolkade som vindkraftsförespråkare.
Efter en stund dyker kända ansikten från gruppen Sju kvinnor upp. De kommer med bestämda kliv i samlad trupp och en trygghet infinner sig. Väl inne i lokalen så börjar valet av placering, längst fram, längst bak eller någonstans mittemellan, de sätter sig längst fram – ett bra val tycker jag.
Föreläsningen börjar om vindkraftens förträfflighet som bevisas med siffror och matematiska analyser och jag får återigen känslan att man är beredd att nedlusa hela landet med vindkraft till land och till havs. Under föreläsningen är det riktigt jobbigt att matas med dessa helt känslolösa siffrorna och jag hoppas att det snart blir tillfälle för frågor och bemötande. Man sitter och tänker att ”så här fungerar det på de högre nivåerna, allt är en siffra, jag är en siffra, skogen är en siffra” osv.
Föreläsningen avslutas med en fin bild med några äldre byggnader i vacker miljö och med andemening om att det är detta man vill uppnå och bevara med hjälp av vindkraften. Det var liksom droppen, för en annan är det just det som kommer att försvinna på grund av vindkraften och all annan exploatering av naturen. Samma bild för mig i framtiden kommer då bli med kalytor, vindsnurror runt om förfallna byggnader samt en ranglig skylt med ”till salu” på.
Frågorna och motargumenten börja därefter hagla på sådant sätt att jag blir positivt överraskat och börjar känna någon slags hopp och tro. Tänk vad många som tänker precis som en annan, behövde inte säga så mycket själv, det blev sagt ändå.
Man använder hela tiden klimatförändringarna som anledningen att förstöra naturen och smälla upp vindsnurror – för att rädda klimatet. Ja, frågan om klimatet är viktig men det har påvisats under många, många år tidigare att det kommer att bli problem men inget har gjorts och man har fattat fel beslut gång efter gång. Och återigen är man fel ute och ska nu hitta en enkel och snabb lösning som även gynnar den ”eviga tillväxten”. Historien bara upprepar sig.
Mötet avslutas, Sju kvinnor och likasinnade hamnar i en ring på parkeringen där de sista funderingarna dryftas under kylslagna huttringar.
Mötet var bra och jag är övertygad om att vindkraftsförespråkarna inte har lyckats skapa vindkraftspositiva vibbar utan snarare tvärt om.
Fantastiskt! ❤️